Det handlar återigen om kulturbudgeten och om näringslivets inställning till kulturvärlden. Det framgår inte av intervjun vad som dryftats innan ministerns uttalande, men låt mig gissa att det handlar om den ständigt återkommande frågan om svårigheterna med näringslivs-sponsring.
Ministern menar att: ”näringslivet kanske inte alltid känner sig bekväma med kulturens frågor”, och att: ”det är lättare [för näringslivet] att närma sig idrotten dels för att man kanske inte får kritiska frågor ...... när det däremot handlar om kultur så blir det många gånger helt andra frågor, och kanske inte alltid heller applåder.” (applåder?)
Hon fortsätter: ”Jag skulle inte säga att det finns en kulturfientlighet, för det finns en stor nyfikenhet på kulturen, men det finns en rädsla för kulturen”.
Hon fortsätter: ”Jag skulle inte säga att det finns en kulturfientlighet, för det finns en stor nyfikenhet på kulturen, men det finns en rädsla för kulturen”.
Ministern avslutar med att hon gärna vill se att ”många, som inte bara företräder kulturen, utan kanske också arbetar på redaktionerna, ... skulle ha en mer inkluderande hållning när man också diskuterar, recenserar kultur, och försöker få fler att känna att det här är nånting gäller oss. Många gånger så skriver man om kultur, rapporterar om kultur på ett sätt som gör att människor inte känner sig delaktiga, och det tror jag är en del i hela den här komplexa frågan”
Och jag, jag försöker att lyssna på henne och förstå vad det är hon säger, utan att låta frustrationen få grassera fritt i min tunna kropp. Jag försöker förstå Alliansens frustration; de vill ju så gärna gifta ihop (eller snarare gifta bort) näringslivet och kulturen, ändå är detta brudpar så oerhört motvilligt till hela arrangemanget.
Näringslivet vill inte ha kulturens kritiska potential och kulturen vill inte ha näringslivets okritiska strömlinjeformning. Dessutom pratar bruden och brudgummen helt olika språk, och har helt olika ekonomiska förutsättningar. Brudgummen är dessutom egentligen kär i naturvetenskapen och bruden har sedan länge prasslat med humaniora.
Näringslivet vill inte ha kulturens kritiska potential och kulturen vill inte ha näringslivets okritiska strömlinjeformning. Dessutom pratar bruden och brudgummen helt olika språk, och har helt olika ekonomiska förutsättningar. Brudgummen är dessutom egentligen kär i naturvetenskapen och bruden har sedan länge prasslat med humaniora.
Här framstår Lena Adelsohn Liljeroth snarast som brudgummens frustrerade mor. Hon vill förvisso, av någon outgrundlig anledning gifta ihop de två, men lägger hela ansvaret för det ömsesidiga ointresset på bruden. Bruden måste ändra attityd, bli mer pedagogisk och salongsfähig. Hon (ursäkta könsbestämningen, den är bara till för tydlighetens skull) måste sluta vara så kritisk och sluta att klaga på sin ekonomi. Av brudgummen kräver hon däremot intet (troligen eftersom denne kommer att dra in stålarna). Möjligen bannar hon honom då och då för hans bristande intresse för sin blivande gemål.
Liknelsen kanske haltar något, men det jag vill säga är att om ointresset från näringslivet nu är så stort, varför måste man prompt försöka få konsten att anpassa sig till näringslivets intressen? Varför måste man ensidigt kräva att konstens företrädare blir mer pedagogiska (läs också Martin Aagaards försök till kulturellt barnspråk)?
Man kan förstås säga att denna partiskhet har att göra med ekonomi att göra, men jag skulle tillägga att på ett ideologiskt plan handlar det också om konservatismens vurm för allt som har med industrialism, storskalighet, naturvetenskap och ekonomi att göra. Kort sagt: man accepterar bruden, därför att man av olika skäl måste, men inte mer än så. Det är därför kanske inte konstigt om bruden då och då blir less och förbannad.
Läs mer:
Måns Hirschfeldt skriver i en replik att: "det pedagogiska uppdrag som kulturministern hänvisar till, det handlar inte om att kratta manegen för ett kulturskrajset näringsliv." Spot on!
Karin Olsson i Expressen lovar skicka sina artiklar på remiss
Björn Wiman på DN påpekar att det är anmärkningsvärt att Lena Adelsohn Liljeroth finner det lämpligt att offentligt vädra några åsikter om svensk journalistik överhuvudtaget.
Andra bloggare om konst, kultur, kulurpolitik, näringsliv, lena adelsson liljeroth, sponsring, kultursponsring
Läs mer:
Måns Hirschfeldt skriver i en replik att: "det pedagogiska uppdrag som kulturministern hänvisar till, det handlar inte om att kratta manegen för ett kulturskrajset näringsliv." Spot on!
Karin Olsson i Expressen lovar skicka sina artiklar på remiss
Björn Wiman på DN påpekar att det är anmärkningsvärt att Lena Adelsohn Liljeroth finner det lämpligt att offentligt vädra några åsikter om svensk journalistik överhuvudtaget.
Andra bloggare om konst, kultur, kulurpolitik, näringsliv, lena adelsson liljeroth, sponsring, kultursponsring
Jag är verkligen inte moderat och jag upprörs över deras kulturpolitik också, men jag reagerar ändå på första meningen i din text. Man skulle kunna vända på den meningen och fråga: varför ska kulturvärlden ständigt ha kravet på sig själv att utesluta "vanliga människor", och det gäller då konstvärlden mest. Alla andra konstformer är tillgängliga för alla, utom konsten. Det är en liten klick människor i storstäderna som kan ta del av, lära sig förstå och uppskatta den, men alla andra är i stort sett uteslutna. Jag kan faktiskt förstå folks irritation. Aldrig har konsten varit så obegriplig och svårtillgänglig som den är nu och det kanske inte håller i längden, eller? Ska man bara göra konst för en liten klick personer och sen förvänta sig att få betalt av alla? Visst, jag tycker också att konsten ska vara bred och att det ska finnas stipendier för smala uttryck, men jag tycker att det är något stort fel på konstutbildningarna. De har liksom slagit knut på sig själva och lallat iväg i någon himla prettogegga och skulle behöva komma ut ur sina grottor och få lite dagsljus på sig!
SvaraRaderaTack för kommentaren, men sätt gärna ett alias på ditt inlägg så att man kan skilja den ena anonymous från den andra.
SvaraRadera"varför ska kulturvärlden ständigt ha kravet på sig själv att utesluta 'vanliga människor'?"
intressant. jag kan ju bara tala för mig själv och försöka generalisera när det gäller andra.
1) det finns inget specifikt krav på en konstnär att exkludera andra människor. jag går inte in i ateljén och tänker, med det här verket kan jag utesluta den och den. möjligen kan jag tänka mig en specifik mottagare.
2) möjligtvis kan man säga att konsten sedan romantiken blivit en ganska privat historia.
kommunikationen sker då mellan mig och verket och inte med en allmänhet. å andra sidan har konsten blivit oerhört kommunikativ på de senaste 30 åren.
3) bildkonst är också bild- och berättarkommunikation. är man inte öppen för att se världen på det sätt som konstnären gör så kommer inte heller verket att kommunicera något. lika lite som du inte kan läsa ett mail om du aldrig använt en dator.
i all hast!
Tillägg: det finns så mycket att säga om det här ämnet att det förtjänar en egen bloggpost. Jag vill bara klargöra att det finns lika många uppfattningar om, hur och varför man kommunicerar eller inte kommunicerar med omvärlden som det finns konstnärer.
SvaraRaderaJag använder anonym signatur därför att det alternativet finns att välja här och för att jag inte har lust att gå ut med vem jag är, men min åsikt blir inte mindre värd för det.
SvaraRaderaJag står fast vid uppfattningen att konstnärer som är verksamma idag är mycket färgade av sina utbildningar och jag tycker att de utbildningarna är ett problem.
Du kan alltid välja name/url och fylla i något alias. Din åsikt blir inte mindre värd, men det är trevligare att argumentera med aliaset "tehatt" (eller vad det kan vara) än med "anonymous".
SvaraRaderaKlart att utbildningssystemens utformning är relevant för frågan vad som påverkar en konstnär, men det är en ganska omfattande diskussion i sig. Det inflytandet måste vägas mot marknadens och institutionernas inflytande, det internationella konstsystemets trender, etc. Du får också tänka på att det är några år sedan jag gick på en konsthögskola. Jag argumenterar utifrån min roll som yrkesverksam.
Kanske är det då det internationella konstsystemets trender som är problemet. Kanske måste det komma någon ny Duchamp som rör om i grytan, för det börjar bli ganska unket.
SvaraRaderaOch konstnärerna klagar högljutt på att borgarna lägger sig i kulturen, samtidigt som de själva gör konst som endast är anpassad för en vit, medel och överklass. Det får jag inte att gå ihop. / Tehatt
Jag ser det inte som någon större motsättning. Det går inte att klämma in konstnärskåren i den vanliga höger-vänsterfållan. Skiljelinjen mellan regeringen och konstnärskåren ser annorlunda ut enligt min mening.
SvaraRaderaBorgarnas problem är att de inte gillar kultur överhuvudtaget, men jag pratar om den stora massan kulturkonsumenter som inte kan ta till sig en massa konst, för att konsten inte förmår att nå ut.
SvaraRaderaKonstnärerna idag gör mest konst för varandra och för stipendiejurys, där det också sitter andra konstnärer och det är det jag menar inte håller i längden. Konsten är pretentiös och dessutom ofta humorbefriad.
Jag såg en lista över de 20 mest "framgångsrika" konstnärerna för ett tag sedan och hade inte jag själv haft en konsthögskoleutbildning hade jag inte känt igen en enda av dem. Så på ett sätt är de framgångsrika (i den lilla ankdammen konstvärlden) men på ett annat sätt är de helt okända.
Är det så i författarbranschen? Svar: nej.
Filmbranschen? Nej.
Och jag förstår inte hur det kan vara så, för konstnärer är ju lika duktiga som folk i andra kreativa branscher och de har all världens resurser i form av olika medier att ta till (pengar har de dessvärre inte alltför mycket av, kanske det skulle hjälpa om de hade det...), men ändå rullar det på i samma hjulspår hela tiden.
Majoriteten av konstnärerna kommer från medel och överklass, men problemet kan ändå inte vara det. Jag är av den uppfattningen att det måste vara utbildningarnas fel, för även om du säger att du utbildade dig för länge sedan, så har säkert din utbildning präglat dig mycket ändå? /Tehatt
Det är ju just det här kravet på att nå ut till en jättebred publik som jag inte kan förstå.
SvaraRaderaBildkonst är en ganska smal och privat företeelse, men det innebär ju inte att den inte har en egen plats i kulturvärlden (precis som ishockey existerar vid sidan av fotbollen). Vi måste väl ändå kunna acceptera att det existerar olika uttryck och angreppssätt (och storlekar) sida vid sida med varandra? Annars får vi ju ett slags strömlinjeformad, stordriftsinriktad, monokultur. Hur trist är inte det? Alla yrkesområden i världen måste kanske inte vara störst, bäst och vackrast.
För övrigt har jag ingen aning om vilka som är de mest framgångsrika (eller upphöjda) bland svenska socionomer, kärnfysiker, kulturgeografer, bangolfare eller börsmäklare.
Varför ställer man såna orimliga krav på konsten?
Problemet är ju att konstnärerna arbetar som om de vore kärnfysiker, dvs producerar konst som är "gorki" tom för mig, som också är konstnär.
SvaraRaderaAv det mesta som görs fattar jag ingenting, fast jag har en femårig konsthögskoleutbildning (och om jag får säga det själv, så är jag inte helt dum i huvudet).
Eller fattar kanske jag gör: att det hela är gjort efter ett slags konceptuellt recept, som dessutom är sövande tråkigt. Mycket man ser har man sett hundra gånger förut och det enda man kan säga när man ser det är: "jaha".
Jag menar inte att alla konstnärer ska göra samma sak och att det ska nå ut till precis alla, jag menar bara att som det är nu når konsten ut till...typ ingen. /Tehatt
Om du är konstnär så fattar du ju precis vad jag pratar om! Vi kan ägna tid åt att prata om varför viss konst dominerar i samtiden, men då är vi inne på ett spår som jag tyvärr inte är så jätteintresserad av.
SvaraRaderaJa, jag kanske är lite väl hård nu och skjuter mig själv i foten, men det skadar väl inte att folk i en bransch då och då försöker att se på sig själva lite utifrån också istället för att bara tuffa på i samma hjulspår. /T
SvaraRaderaJo, jag håller absolut med om att det är bra med självdistans och intern debatt etc. Men jag vill undvika smakdiskussionerna. Man kan inte tycka om allt.
SvaraRaderaJag tycker däremot att det är intressant att fråga om dagens konst är mer otillgänglig och obegriplig och därmed inte "knyter an" till breda folklager.
Jag är inte säker på att det är så. Det byggs ju nya konsthallar i parti och minut överallt i landet, det kryllar av konstnärsinitiativ, det utbildas fler än nånsin och gallerierna blomstrar. Och ställena är välbesökta: Bonniers konsthall hade 625 besökande i snitt per dag under 2006 enligt kulturrådet.
Jag skulle säga att konstnärerna har blivit mer kommunikativa, och att konsten har blivit mycket tillgängligare, mer synlig i den offentliga debatten, och därmed också mer indragen i samhällsdebatten i stort, på gott och ont.
När du säger att konstnärerna blivit mer synliga i den offentliga debatten och indragna i samhällsdebatten i stort så tänker jag på tre konstnärer, tyvärr: Lars Vilks, NUG och Anna Odell.
SvaraRaderaEn av dem har förolämpat muslimer, en har vandaliserat offentliga färdmedel och en har blivit dömd för våldsamt motstånd och oredligt förfarande.
Syftena må vara goda med deras konstutövande, men det var det där med skillnaden mellan "Fine art" som man säger i tex England och "Fri konst" som vi säger i Sverige.
I Sverige ska konsten vara så fri att den nästan ska stå över lagen och sen förväntar sig konstnärerna att de ska vinna respekt hos gemene man, som redan innan fattar noll om konst. Klyftan blir ju så otroligt stor mellan publiken och konstnärerna.
Man förfasar sig över det otroliga konsthatet.
Sen är ju naturligtvis allt konst också - för att inte tala om att alla är konstnärer nu också.
Det finns väl snart ingen elev på något designfack på Konstfack, Beckmans osv som inte ska kalla sig för konstnär.
Om det nu är så viktigt att konstbegreppet är så brett, varför är det då så eftertracktat att få kalla sig för konstnär? Då skulle man väl lika gärna kunna kalla sig för det man är, och det skulle värderas lika högt?
Men det är den klassiska konstnärsrollen alla vill ha. Trots allt./T
Jag förstår vad du menar. Just därför jag skriver att det är på 'gott och ont' att konsten är mer synlig.
SvaraRaderaSå din poäng är att konsten ska vara en sluten verkstad, som inte ska nå ut till andra än en liten klick personer. Men som ändå ska bekostas av en stor mängd människor som är helt uteslutna från dessa osynliga lekar.
SvaraRaderaDå resonerar du ungefär som en kristen sekt brukar göra på frågan om vilka som ska komma till himlen, alltså bara folk i den sekten och deras anhängare.
Den stora massan människor är alltså så dum, att det är bäst om de inte kommer i kontakt med konstnärer som Vilks, NUG och Odell?
Den stora massan människor mår alltså bäst om den slipper att få ta del av någon konst alls?
Det kan inte möjligen förhålla sig så, att det istället är hela konstvärlden som är ute och cyklar och att den har hållit på med det ganska länge?/T
Det var väl hårddragna tolkningar av vad jag skrev. Jag menar bara att den publika sfären är komplex. Inte bara konstvärlden är ute och cyklar. Att göra konst är att vara ute och cykla.
SvaraRaderaDärmed tar jag och gör helg.
Tack för diskussionen!
Men jag tar aldrig helg, för jag är konstnär. Det är mitt sätt att vara ute och cykla.
SvaraRaderaJa, man kan vara ute och cykla på olika sätt. Man kan vara ute och cykla på ett sånt sätt att nästan ingen begriper vad man gör.
Sen har vi detta med "Verklighetens folk". Som jag tolkar det uttrycket så beskriver det en slags svennebanan som stiger upp i grisottan och som arbetar hårt på sitt nio till fem jobb hela dagen (den är alltså inte i något "utanförskap") och som tittar på Idol, läser Camilla Läckberg och dansar till Magnus Uggla.
Det pratas mycket om Verklighetens folk, borgarna gör det och konstnärerna gör det. Borgarna gillar uttrycket Verklighetens folk så mycket att de tom har varumärkesskyddat det och konstnärerna ogillar Verklighetens folk, för att konstnärerna, som Anna Odell sa, tycker om att vara i overkligheten. Men jag vet var Anna Odell gillar att vara - hon gillar att vara i konstvärlden.
Vad man däremot inte pratar om, är alla de människor i Sverige som kommer från andra kulturer, de sk Invandrarna och de svenskarna som har en annan bakgrund (i Sverige) än de som är uppfödda och bor i Stockholms innerstad och andra tätorter.
Vad kan den Svenska innerstadskulturen, eller konstvärlden för den delen, ge en nyanländ kvinna som bor tex i Tensta, eller en nyanländ man som bor i Hässelby, eller i Rosengård för den delen. Det kan jag svara på: ingenting.
Det är ju inte så att någon nyanländ person är dummare än någon som är född och uppväxt i centrala Stockholm. Det finns bara ingen möjlighet för dem att ta till sig den där kulturen.
Trots att de kanske tom har arbetat med kultur i sina egna länder, jag har jobbat med såna personer, som känner sig helt utestängda från Stockholms kulturliv.
För kulturvärlden i Stockholms innerstad är så snobbig, så navelskådande, så svår, så inavlad så att man nästan inte tror att det är sant. Och den här kretsen (lilla kretsen) med människor är mycket mån om att där inte ska vara så många personer heller. Kanske är det vår instinkt att värna om vår lilla krets och hålla främmande element utanför.
Är det då konstigt att konsten inte når ut när det är en så sluten värld som den skapas i?/T