fredag 11 februari 2011

Att uppmuntra de i grunden villiga


Det finns många saker att tillägga när det gäller relationen mellan konst och näringsliv, när jag nu ändå håller på och skriver om saken.

För det första måste man komma ihåg att det i första hand är en kulturell fråga att regeringen nu koncentrerar så mycket kraft på att tussa ihop konst och näringsliv. För Moderaterna är näringslivet hemmaplan. Man behärskar dess språk, tyr sig till dess kultur. Andas friare i dess luft.

Jag gissar att det är en av förklaringarna till att man med stor entusiasm börjat ägna sig åt att applicera näringslivets språk på konsten. Det är därför som vi kan läsa att konsten nu skall gå med vinst (som om stat och näringsliv alltid gick med vinst), eller att konstnärer skall bli Entreprenörer med stort E. Därför kan jag slå pannan blodig i mina försök att förklara att jag redan är både entreprenör och företagare (jag firade 10 år som heltidsfrilans förra året). Så länge jag inte identifierar mig med den Entreprenörskultur som grasserar i näringslivet kommer det aldrig bli nog för en människa som t.ex. Patrik Liljegren.

Denna kulturella skillnad visar sig också i artiklarna om näringslivs-sponsring av kulturen som SvD publicerat (också här och här), där fokus verkar ligga på 1) en ekonomisk transaktion (en teater får pengar till en uppsättning och erbjuder något annat för detta), 2) kvantitet (storleken på pengarna/effekterna det handlar om) snarare än kvalitet.

Jag menar att sponsring kan handla om mycket mer än så. Jag skulle vilja se ett nytänkande kring kvalitativa, kunskapsinriktade samarbeten mellan konstnär och företag som syftar till mycket mer än att polera upp företagets rykte och ge pengar till konstnärens produktion.

Exemplen på sådana är få, och de jag vill lyfta fram är i grunden finansierade med offentliga medel. Då hittar vi t.ex. Temporary Arts satsning på att låta konstnärer arbeta på IT-företag i början på 90-talet, SKISS-projektet, Love and Devotions sätt att närma sig utsmyckningsuppdrag och Cecilia Janssons arbete på Kumla-anstalten.

Själv har jag med stor behållning varit involverad i utbyten med akademiska institutioner som t.ex. Stockholm Resilience Center (utställare), Lantbruksuniversitet i Alnarp (referensgruppsmedlem) och Folke Bernadotteakademin (seminariedeltagare och föreläsare). I den akademiska världen upplever jag att det finns ett oerhört sug efter den typ av tänkande som en konstnär lär sig hantera.

Min poäng är att föreställningarna om hur näringslivet kan sponsra kulturen (och vice versa) måste uppgraderas. Om inte annat för att här finns ett fält som är oerhört intressant för båda parter att utforska. Men då måste båda parter vara beredda att ta risken att träda över kulturbarriären och lära sig något. Det räcker inte att skapa ekonomiska möjligheter för företagen att dra av kostnaden för sponsring.

Läs mer:
Kreativitet i kompott

Foto från Changing Matters - the Resilience Exhibition, Naturhistoriska Riksmuseet, 2008

Andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 10 februari 2011

Släpp boxen!


Jag vet att många konstnärer drar öronen åt sig och rullar ihop sig med tänderna utåt när man börjar tala om ”nytta”, eller ”instrumentalitet”, när det gäller konst. Jag antar att reaktionen har att göra med förväntingarna på hur konsten kan och bör användas. Och förväntningarna är ofta många och kommer från en massa olika håll.

Men låt det trots sägas en gång för alla: konst är nyttigt! Detta är inte en universell sanning, utan en partikulär. Jag anser helt enkelt att det är nyttigt för mig att göra konst. I alla fall när det känns meningsfullt. När konst känns som ett hopplöst företag är det förstås också svårt att se nyttan.

Om min konst är nyttig för någon annan är en helt annan fråga. Den traditionella hållningen tenderar att vara att betraktarens nytta är sekundär. I praktiken tror jag att alla konstnärer som ställer ut sina verk är mycket medvetna om vilka mottagarna kan tänkas vara, och vårdar ömt sin publik. I bästa fall sker nyttjandet med en fördjupande ömsesidig respekt, i värsta fall handlar det om rent utnyttjande. I bland blir nyttjandet en glad överraskning, som när jag upptäckte häromdagen att en gymnasielärare använt mitt Maktverktyg i sin undervisning.

Ofta verkar dock idén om nyttjande vara hopplöst utdaterad. Läs t.ex. Ricki Neumans artikel i SvD om näringslivs-sponsring av kulturlivet som landar i att näringslivet har pengarna och frågan vad konsten kan erbjuda. Nog måste det kunna vara lite mer än ”glans” för näringslivet att sola sig i?

Susanne Bolgar från Kultur och Näringsliv som intervjuas i artikeln listar som fjärde alternativ en möjlig vinst ligger i den kreativitet som finns i kulturen. ”Inom företagen har man länge talat om hur oerhört bra det är att kunna ”tänka utanför boxen”, men få gör det. Inom kulturen är det en förutsättning för verksamheten, att man är innovativ.” Just så, vill jag utbrista! Släpp boxen och kom ut på planen!

Från och till hittar jag ändå exempel på mer radikala utbyten och nyttjanden av konst. När Maciej Zaremba skriver i DN om hur konst använts i ett forskningsprojekt om ledarskapsutbildningar brister min hjärnas intresseklubb ut i jubel och aplåder. Här blandas konst, näringsliv och empiri i en enda härlig röra. Här nyttjas konst för att i grunden hjälpa ledare att ifrågasätta sina chefsroller. Här tas det blodprov på anställda för att testa deras välbefinnande. Det är helt igenom fascinerande läsning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,