Om problemet med att gifta bort de ovilliga

 Det ständiga kravet på kulturvärlden att inkludera ”vanliga människor” har i dag återigen luftats, men denna gång på allra högsta nivå, nämligen i radio, och av kulturministern själv.(alternativ länk)

Det handlar återigen om kulturbudgeten och om näringslivets inställning till kulturvärlden. Det framgår inte av intervjun vad som dryftats innan ministerns uttalande, men låt mig gissa att det handlar om den ständigt återkommande frågan om svårigheterna med näringslivs-sponsring.

Ministern menar att: ”näringslivet kanske inte alltid känner sig bekväma med kulturens frågor”, och att: ”det är lättare [för näringslivet] att närma sig idrotten dels för att man kanske inte får kritiska frågor ...... när det däremot handlar om kultur så blir det många gånger helt andra frågor, och kanske inte alltid heller applåder.” (applåder?)

Hon fortsätter: ”Jag skulle inte säga att det finns en kulturfientlighet, för det finns en stor nyfikenhet på kulturen, men det finns en rädsla för kulturen”.

Ministern avslutar med att hon gärna vill se att ”många, som inte bara företräder kulturen, utan kanske också arbetar på redaktionerna, ... skulle ha en mer inkluderande hållning när man också diskuterar, recenserar kultur, och försöker få fler att känna att det här är nånting gäller oss. Många gånger så skriver man om kultur, rapporterar om kultur på ett sätt som gör att människor inte känner sig delaktiga, och det tror jag är en del i hela den här komplexa frågan”

Och jag, jag försöker att lyssna på henne och förstå vad det är hon säger, utan att låta frustrationen få grassera fritt i min tunna kropp. Jag försöker förstå Alliansens frustration; de vill ju så gärna gifta ihop (eller snarare gifta bort) näringslivet och kulturen, ändå är detta brudpar så oerhört motvilligt till hela arrangemanget.

Näringslivet vill inte ha kulturens kritiska potential och kulturen vill inte ha näringslivets okritiska strömlinjeformning. Dessutom pratar bruden och brudgummen helt olika språk, och har helt olika ekonomiska förutsättningar. Brudgummen är dessutom egentligen kär i naturvetenskapen och bruden har sedan länge prasslat med humaniora.

Här framstår Lena Adelsohn Liljeroth snarast som brudgummens frustrerade mor. Hon vill förvisso, av någon outgrundlig anledning gifta ihop de två, men lägger hela ansvaret för det ömsesidiga ointresset på bruden. Bruden måste ändra attityd, bli mer pedagogisk och salongsfähig. Hon (ursäkta könsbestämningen, den är bara till för tydlighetens skull) måste sluta vara så kritisk och sluta att klaga på sin ekonomi. Av brudgummen kräver hon däremot intet (troligen eftersom denne kommer att dra in stålarna). Möjligen bannar hon honom då och då för hans bristande intresse för sin blivande gemål.

Liknelsen kanske haltar något, men det jag vill säga är att om ointresset från näringslivet nu är så stort, varför måste man prompt försöka få konsten att anpassa sig till näringslivets intressen? Varför måste man ensidigt kräva att konstens företrädare blir mer pedagogiska (läs också Martin Aagaards försök till kulturellt barnspråk)?

Man kan förstås säga att denna partiskhet har att göra med ekonomi att göra, men jag skulle tillägga att på ett ideologiskt plan handlar det också om konservatismens vurm för allt som har med industrialism, storskalighet, naturvetenskap och ekonomi att göra. Kort sagt: man accepterar bruden, därför att man av olika skäl måste, men inte mer än så. Det är därför kanske inte konstigt om bruden då och då blir less och förbannad.

Läs mer:
Måns Hirschfeldt skriver i en replik att: "det pedagogiska uppdrag som kulturministern hänvisar till, det handlar inte om att kratta manegen för ett kulturskrajset näringsliv." Spot on!
Karin Olsson i Expressen lovar skicka sina artiklar på remiss 
Björn Wiman på DN påpekar att det är anmärkningsvärt att Lena Adelsohn Liljeroth finner det lämpligt att offentligt vädra några åsikter om svensk journalistik överhuvudtaget.


Andra bloggare om konst, kultur, kulurpolitik, näringsliv, lena adelsson liljeroth, sponsring, kultursponsring

Art and politics – two reports

Det kommer inte att höra till vanligheterna att jag publicerar inlägg på engelska. Detta inlägg är ett undantag.

In 2010 I was invited to participate in a couple of seminars, talks and meetings, which examined the role of the artist in a political context. Reports from two of these were recently published and are available online.

The Folke Bernadotte Academy arranged three very interesting seminars in cooperation with Vox Pacis and Sensus in 2010, which examined how art and culture could contribute to conflict resolution processes. It included culture producers, academics and professionals with experience from diplomacy and conflict resolution. I participated in two sessions and held a short introduction to my project The Polynational War Memorial on the third occassion. A report from the seminars have been published in a brochure that can be downloaded here. (in Swedish)

The store and gallery for contemporary jewelry in Stockholm - Platina - recently published a summary from the talks held in connection with the exhibition I care a lot. This jury selected exhibition was an attempt to examine the connection between politics and contemporary jewelry with focus on the situation in the Middle East and a series of seminars were held during the exhibition. Read the summary at the klimt02 community blog. (in English)

Den utom-institutionella politiskt-symboliska konstkategorin

De senaste årens debatter kring konsten – eller snarare, kring vissa specifika konstnärer – tycks ha skapat (eller i alla fall synliggjort) en helt egen, utom-institutionell kategori inom konsten. Jag menar att det är en kategori därför att den här gruppen konstnärer jämförs med varandra, av personer som inte är involverade i konstens traditionella institutioner (som museer, gallerier, konst-tidskrifter m.m.), och som inte tycks vara intresserade av konstens tradtionella diskurser.

Kategorin har på sätt och vis skapats utanför den traditionella konstvärldens domäner, och inte i första hand av konstnärerna själva, eller av konstvärldens aktörer (gallerister, curatorer m.fl). Den har snarare formerats ur ändlösa nyhetscykler och dess betydelse förstärkts av politiska debattörer som försöker att utnyttja uppmärksamheten för politiskt-ideologiska syften.

Konstnärerna i den här kategorin verkar i högsta grad inom de traditionella institutionerna och kulturella sektorerna, men deras konst har nått en bredare, allmänintresserad publik som värderar den utifrån dess politiska slagkraft och ideologiska symbolik. Jag kan bara spekulera i om det är precis vad dessa konstnärer velat uppnå, och det är en annan diskussion som jag tänker lämna därhän.

Det som är viktigt att komma ihåg är att deras konst värderas utifrån helt olika premisser av den utom-institutionella, politiskt inriktade publiken, jämfört med den traditionella konstvärldens aktörer. Därför är blir det svårt att hävda att meriter i den ena kategorin per automatik bör räknas som en merit i den andra (1), eller att jämföra kvalitén och skickligheten i den politiska slagkraften i ett verk med andra kvalitetskriterier (2).

Uppmärksamheten kring de senaste årens ”konst-affärer” kan förstås tolkas på många olika sätt. Många skulle säkert hävda att företeelsen inte är särskilt ny, andra att den förstärks av de sociala mediernas möjligheter och genomslagskraft. Själv skulle jag vilja påstå att ett tidigare ganska outforskat ”allmänintressant” verksamhetsfält för konstnärer har gjorts synligt, och att konstnärer inte längre kan räkna med att ha en undanskymd plats i det offentliga liv som pågår utanför konstvärlden.

1) Se t.ex. Dror Feiler om Vilks-debatten eller Marianne Lindberg de Geer om Modernautställningen

2) Se Siewert Öholm om Elisabeth Ohlson Wallin

konst, politik, kultur