tisdag 14 december 2010

Problemet med den problematiserande konsten

Det kommer tyvärr att behöva skrivas en del självklarheter på den här bloggen. I alla fall sådant som kommer att uppfattas som självklarheter för en del av mina konstnärskollegor. Den som vill läsa om de senaste utställningarna eller det senaste skvallret om Biennal-tillsättningar kommer nog tyvärr att bli gruvligt besviken. Bloggen kommer att handla om konsten ur ett politiskt perspektiv. Alltså inte politisk konst (även om det kanske smyger sig in ett och annat exempel på sådan) utan konst som den används i det politiska livet, i kulturpolitiken och som politiskt slagträ.

Med detta sagt vill jag leverera dagens (eventuella) självklarhet: "ingen konst är enbart problematiserande men all konst kan problematiseras.”

Anledningen till självklarheten är att Sverigedemokraternas första skuggbudget. I den vill man skära rejält i stödet till den ”moderna samtidskulturen”, vilket bl.a omfattar sparåtgärder för t.ex. Moderna Museet. Till SvD säger Mattias Karlsson, SD:s kulturpolitiske talesman i riksdagens kulturutskott att ”konst som enbart är provokativ eller enbart problematiserar får gärna finnas, men vi vill inte ge stöd.” Det är framgår inte om han menar att just Moderna Museet visar sådan konst, men annars är budskapet tydligt. Det som är synd för Mattias Karlsson är att den konst han syftar på inte finns.

Vad jag menar med detta är att det inte finns någon konst som är enbart problematiserande. All konst är däremot i någon mån också problematiserande. Jag skulle säga att gestaltningens tolkningsprocess (som förstås ser olika ut beroende på vilken typ av konst vi avser) i sig är ett slags problematiserande. Nu tror jag att Karlsson kanske menar något annat, men vad är höljt i dunkel. Troligen syftar han på kultur- och samhällskritisk konst, men inte ens en sådan konst kan sägas vara enbart problematiserande eftersom den kan ha en massa andra kvaliteer bortom den kritiska berättelsen. Det är inte ens säkert att konstnären själv förstår, eller vill bejaka, sitt verks kritiska potential. Vill vi veta detta säkert måste vi fråga konstnären om dennes intention.

Däremot kan all konst problematiseras av betraktaren av ett konstverk. Även den till synes mest banala akvarell av en tussilago kan tolkas av en betraktare som ett samhällskritiskt verk. Det hjälper inte hur mycket konstnären själv basunerar ut att denna bild av en tussilago skall ses just som en tussilago och inget annat.

Här uppstår genast ett demokratiskt (och administrativt) problem. Vem skall avgöra vilket konstverk som skall anses vara icke-problematiserande? Och utifrån vilka kriterier? Om inte konstnären själv kan garantera sitt verks icke-problematiserande status, hur skall man i så fall få reda på dennes intention? Jag låter frågorna hänga i luften. 

Frågan om den provocerande konsten lämnar jag tillsvidare därhän. Jag tror ni kan lista ut hur jag skulle resonera när det gäller den.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar