Att uppmuntra de i grunden villiga

Det finns många saker att tillägga när det gäller relationen mellan konst och näringsliv, när jag nu ändå håller på och skriver om saken.

För det första måste man komma ihåg att det i första hand är en kulturell fråga att regeringen nu koncentrerar så mycket kraft på att tussa ihop konst och näringsliv. För Moderaterna är näringslivet hemmaplan. Man behärskar dess språk, tyr sig till dess kultur. Andas friare i dess luft.

Jag gissar att det är en av förklaringarna till att man med stor entusiasm börjat ägna sig åt att applicera näringslivets språk på konsten. Det är därför som vi kan läsa att konsten nu skall gå med vinst (som om stat och näringsliv alltid gick med vinst), eller att konstnärer skall bli Entreprenörer med stort E. Därför kan jag slå pannan blodig i mina försök att förklara att jag redan är både entreprenör och företagare (jag firade 10 år som heltidsfrilans förra året). Så länge jag inte identifierar mig med den Entreprenörskultur som grasserar i näringslivet kommer det aldrig bli nog för en människa som t.ex. Patrik Liljegren.

Denna kulturella skillnad visar sig också i artiklarna om näringslivs-sponsring av kulturen som SvD publicerat (också här och här), där fokus verkar ligga på 1) en ekonomisk transaktion (en teater får pengar till en uppsättning och erbjuder något annat för detta), 2) kvantitet (storleken på pengarna/effekterna det handlar om) snarare än kvalitet.

Jag menar att sponsring kan handla om mycket mer än så. Jag skulle vilja se ett nytänkande kring kvalitativa, kunskapsinriktade samarbeten mellan konstnär och företag som syftar till mycket mer än att polera upp företagets rykte och ge pengar till konstnärens produktion.

Exemplen på sådana är få, och de jag vill lyfta fram är i grunden finansierade med offentliga medel. Då hittar vi t.ex. Temporary Arts satsning på att låta konstnärer arbeta på IT-företag i början på 90-talet, SKISS-projektet, Love and Devotions sätt att närma sig utsmyckningsuppdrag och Cecilia Janssons arbete på Kumla-anstalten.

Själv har jag med stor behållning varit involverad i utbyten med akademiska institutioner som t.ex. Stockholm Resilience Center (utställare), Lantbruksuniversitet i Alnarp (referensgruppsmedlem) och Folke Bernadotteakademin (seminariedeltagare och föreläsare). I den akademiska världen upplever jag att det finns ett oerhört sug efter den typ av tänkande som en konstnär lär sig hantera.

Min poäng är att föreställningarna om hur näringslivet kan sponsra kulturen (och vice versa) måste uppgraderas. Om inte annat för att här finns ett fält som är oerhört intressant för båda parter att utforska. Men då måste båda parter vara beredda att ta risken att träda över kulturbarriären och lära sig något. Det räcker inte att skapa ekonomiska möjligheter för företagen att dra av kostnaden för sponsring.

Läs mer:
Kreativitet i kompott

Foto från Changing Matters - the Resilience Exhibition, Naturhistoriska Riksmuseet, 2008

Andra bloggares åsikter om konst, kultur, ekonomi, näringsliv, kulturpolitik

Släpp boxen!

Jag vet att många konstnärer drar öronen åt sig och rullar ihop sig med tänderna utåt när man börjar tala om ”nytta”, eller ”instrumentalitet”, när det gäller konst. Jag antar att reaktionen har att göra med förväntingarna på hur konsten kan och bör användas. Och förväntningarna är ofta många och kommer från en massa olika håll.

Men låt det trots sägas en gång för alla: konst är nyttigt! Detta är inte en universell sanning, utan en partikulär. Jag anser helt enkelt att det är nyttigt för mig att göra konst. I alla fall när det känns meningsfullt. När konst känns som ett hopplöst företag är det förstås också svårt att se nyttan.

Om min konst är nyttig för någon annan är en helt annan fråga. Den traditionella hållningen tenderar att vara att betraktarens nytta är sekundär. I praktiken tror jag att alla konstnärer som ställer ut sina verk är mycket medvetna om vilka mottagarna kan tänkas vara, och vårdar ömt sin publik. I bästa fall sker nyttjandet med en fördjupande ömsesidig respekt, i värsta fall handlar det om rent utnyttjande. I bland blir nyttjandet en glad överraskning, som när jag upptäckte häromdagen att en gymnasielärare använt mitt Maktverktyg i sin undervisning.

Ofta verkar dock idén om nyttjande vara hopplöst utdaterad. Läs t.ex. Ricki Neumans artikel i SvD om näringslivs-sponsring av kulturlivet som landar i att näringslivet har pengarna och frågan vad konsten kan erbjuda. Nog måste det kunna vara lite mer än ”glans” för näringslivet att sola sig i?

Susanne Bolgar från Kultur och Näringsliv som intervjuas i artikeln listar som fjärde alternativ en möjlig vinst ligger i den kreativitet som finns i kulturen. ”Inom företagen har man länge talat om hur oerhört bra det är att kunna ”tänka utanför boxen”, men få gör det. Inom kulturen är det en förutsättning för verksamheten, att man är innovativ.” Just så, vill jag utbrista! Släpp boxen och kom ut på planen!

Från och till hittar jag ändå exempel på mer radikala utbyten och nyttjanden av konst. När Maciej Zaremba skriver i DN om hur konst använts i ett forskningsprojekt om ledarskapsutbildningar brister min hjärnas intresseklubb ut i jubel och aplåder. Här blandas konst, näringsliv och empiri i en enda härlig röra. Här nyttjas konst för att i grunden hjälpa ledare att ifrågasätta sina chefsroller. Här tas det blodprov på anställda för att testa deras välbefinnande. Det är helt igenom fascinerande läsning.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, näringsliv, ekonomi, ledarskap, Maciej Zaremba, kulturdebatt, kulturpolitik

Om problemet med att gifta bort de ovilliga

 Det ständiga kravet på kulturvärlden att inkludera ”vanliga människor” har i dag återigen luftats, men denna gång på allra högsta nivå, nämligen i radio, och av kulturministern själv.(alternativ länk)

Det handlar återigen om kulturbudgeten och om näringslivets inställning till kulturvärlden. Det framgår inte av intervjun vad som dryftats innan ministerns uttalande, men låt mig gissa att det handlar om den ständigt återkommande frågan om svårigheterna med näringslivs-sponsring.

Ministern menar att: ”näringslivet kanske inte alltid känner sig bekväma med kulturens frågor”, och att: ”det är lättare [för näringslivet] att närma sig idrotten dels för att man kanske inte får kritiska frågor ...... när det däremot handlar om kultur så blir det många gånger helt andra frågor, och kanske inte alltid heller applåder.” (applåder?)

Hon fortsätter: ”Jag skulle inte säga att det finns en kulturfientlighet, för det finns en stor nyfikenhet på kulturen, men det finns en rädsla för kulturen”.

Ministern avslutar med att hon gärna vill se att ”många, som inte bara företräder kulturen, utan kanske också arbetar på redaktionerna, ... skulle ha en mer inkluderande hållning när man också diskuterar, recenserar kultur, och försöker få fler att känna att det här är nånting gäller oss. Många gånger så skriver man om kultur, rapporterar om kultur på ett sätt som gör att människor inte känner sig delaktiga, och det tror jag är en del i hela den här komplexa frågan”

Och jag, jag försöker att lyssna på henne och förstå vad det är hon säger, utan att låta frustrationen få grassera fritt i min tunna kropp. Jag försöker förstå Alliansens frustration; de vill ju så gärna gifta ihop (eller snarare gifta bort) näringslivet och kulturen, ändå är detta brudpar så oerhört motvilligt till hela arrangemanget.

Näringslivet vill inte ha kulturens kritiska potential och kulturen vill inte ha näringslivets okritiska strömlinjeformning. Dessutom pratar bruden och brudgummen helt olika språk, och har helt olika ekonomiska förutsättningar. Brudgummen är dessutom egentligen kär i naturvetenskapen och bruden har sedan länge prasslat med humaniora.

Här framstår Lena Adelsohn Liljeroth snarast som brudgummens frustrerade mor. Hon vill förvisso, av någon outgrundlig anledning gifta ihop de två, men lägger hela ansvaret för det ömsesidiga ointresset på bruden. Bruden måste ändra attityd, bli mer pedagogisk och salongsfähig. Hon (ursäkta könsbestämningen, den är bara till för tydlighetens skull) måste sluta vara så kritisk och sluta att klaga på sin ekonomi. Av brudgummen kräver hon däremot intet (troligen eftersom denne kommer att dra in stålarna). Möjligen bannar hon honom då och då för hans bristande intresse för sin blivande gemål.

Liknelsen kanske haltar något, men det jag vill säga är att om ointresset från näringslivet nu är så stort, varför måste man prompt försöka få konsten att anpassa sig till näringslivets intressen? Varför måste man ensidigt kräva att konstens företrädare blir mer pedagogiska (läs också Martin Aagaards försök till kulturellt barnspråk)?

Man kan förstås säga att denna partiskhet har att göra med ekonomi att göra, men jag skulle tillägga att på ett ideologiskt plan handlar det också om konservatismens vurm för allt som har med industrialism, storskalighet, naturvetenskap och ekonomi att göra. Kort sagt: man accepterar bruden, därför att man av olika skäl måste, men inte mer än så. Det är därför kanske inte konstigt om bruden då och då blir less och förbannad.

Läs mer:
Måns Hirschfeldt skriver i en replik att: "det pedagogiska uppdrag som kulturministern hänvisar till, det handlar inte om att kratta manegen för ett kulturskrajset näringsliv." Spot on!
Karin Olsson i Expressen lovar skicka sina artiklar på remiss 
Björn Wiman på DN påpekar att det är anmärkningsvärt att Lena Adelsohn Liljeroth finner det lämpligt att offentligt vädra några åsikter om svensk journalistik överhuvudtaget.


Andra bloggare om konst, kultur, kulurpolitik, näringsliv, lena adelsson liljeroth, sponsring, kultursponsring

Art and politics – two reports

Det kommer inte att höra till vanligheterna att jag publicerar inlägg på engelska. Detta inlägg är ett undantag.

In 2010 I was invited to participate in a couple of seminars, talks and meetings, which examined the role of the artist in a political context. Reports from two of these were recently published and are available online.

The Folke Bernadotte Academy arranged three very interesting seminars in cooperation with Vox Pacis and Sensus in 2010, which examined how art and culture could contribute to conflict resolution processes. It included culture producers, academics and professionals with experience from diplomacy and conflict resolution. I participated in two sessions and held a short introduction to my project The Polynational War Memorial on the third occassion. A report from the seminars have been published in a brochure that can be downloaded here. (in Swedish)

The store and gallery for contemporary jewelry in Stockholm - Platina - recently published a summary from the talks held in connection with the exhibition I care a lot. This jury selected exhibition was an attempt to examine the connection between politics and contemporary jewelry with focus on the situation in the Middle East and a series of seminars were held during the exhibition. Read the summary at the klimt02 community blog. (in English)

Den utom-institutionella politiskt-symboliska konstkategorin

De senaste årens debatter kring konsten – eller snarare, kring vissa specifika konstnärer – tycks ha skapat (eller i alla fall synliggjort) en helt egen, utom-institutionell kategori inom konsten. Jag menar att det är en kategori därför att den här gruppen konstnärer jämförs med varandra, av personer som inte är involverade i konstens traditionella institutioner (som museer, gallerier, konst-tidskrifter m.m.), och som inte tycks vara intresserade av konstens tradtionella diskurser.

Kategorin har på sätt och vis skapats utanför den traditionella konstvärldens domäner, och inte i första hand av konstnärerna själva, eller av konstvärldens aktörer (gallerister, curatorer m.fl). Den har snarare formerats ur ändlösa nyhetscykler och dess betydelse förstärkts av politiska debattörer som försöker att utnyttja uppmärksamheten för politiskt-ideologiska syften.

Konstnärerna i den här kategorin verkar i högsta grad inom de traditionella institutionerna och kulturella sektorerna, men deras konst har nått en bredare, allmänintresserad publik som värderar den utifrån dess politiska slagkraft och ideologiska symbolik. Jag kan bara spekulera i om det är precis vad dessa konstnärer velat uppnå, och det är en annan diskussion som jag tänker lämna därhän.

Det som är viktigt att komma ihåg är att deras konst värderas utifrån helt olika premisser av den utom-institutionella, politiskt inriktade publiken, jämfört med den traditionella konstvärldens aktörer. Därför är blir det svårt att hävda att meriter i den ena kategorin per automatik bör räknas som en merit i den andra (1), eller att jämföra kvalitén och skickligheten i den politiska slagkraften i ett verk med andra kvalitetskriterier (2).

Uppmärksamheten kring de senaste årens ”konst-affärer” kan förstås tolkas på många olika sätt. Många skulle säkert hävda att företeelsen inte är särskilt ny, andra att den förstärks av de sociala mediernas möjligheter och genomslagskraft. Själv skulle jag vilja påstå att ett tidigare ganska outforskat ”allmänintressant” verksamhetsfält för konstnärer har gjorts synligt, och att konstnärer inte längre kan räkna med att ha en undanskymd plats i det offentliga liv som pågår utanför konstvärlden.

1) Se t.ex. Dror Feiler om Vilks-debatten eller Marianne Lindberg de Geer om Modernautställningen

2) Se Siewert Öholm om Elisabeth Ohlson Wallin

konst, politik, kultur

Problemet med den problematiserande konsten

Det kommer tyvärr att behöva skrivas en del självklarheter på den här bloggen. I alla fall sådant som kommer att uppfattas som självklarheter för en del av mina konstnärskollegor. Den som vill läsa om de senaste utställningarna eller det senaste skvallret om Biennal-tillsättningar kommer nog tyvärr att bli gruvligt besviken. Bloggen kommer att handla om konsten ur ett politiskt perspektiv. Alltså inte politisk konst (även om det kanske smyger sig in ett och annat exempel på sådan) utan konst som den används i det politiska livet, i kulturpolitiken och som politiskt slagträ.

Med detta sagt vill jag leverera dagens (eventuella) självklarhet: "ingen konst är enbart problematiserande men all konst kan problematiseras.”

Anledningen till självklarheten är att Sverigedemokraternas första skuggbudget. I den vill man skära rejält i stödet till den ”moderna samtidskulturen”, vilket bl.a omfattar sparåtgärder för t.ex. Moderna Museet. Till SvD säger Mattias Karlsson, SD:s kulturpolitiske talesman i riksdagens kulturutskott att ”konst som enbart är provokativ eller enbart problematiserar får gärna finnas, men vi vill inte ge stöd.” Det är framgår inte om han menar att just Moderna Museet visar sådan konst, men annars är budskapet tydligt. Det som är synd för Mattias Karlsson är att den konst han syftar på inte finns.

Vad jag menar med detta är att det inte finns någon konst som är enbart problematiserande. All konst är däremot i någon mån också problematiserande. Jag skulle säga att gestaltningens tolkningsprocess (som förstås ser olika ut beroende på vilken typ av konst vi avser) i sig är ett slags problematiserande. Nu tror jag att Karlsson kanske menar något annat, men vad är höljt i dunkel. Troligen syftar han på kultur- och samhällskritisk konst, men inte ens en sådan konst kan sägas vara enbart problematiserande eftersom den kan ha en massa andra kvaliteer bortom den kritiska berättelsen. Det är inte ens säkert att konstnären själv förstår, eller vill bejaka, sitt verks kritiska potential. Vill vi veta detta säkert måste vi fråga konstnären om dennes intention.

Däremot kan all konst problematiseras av betraktaren av ett konstverk. Även den till synes mest banala akvarell av en tussilago kan tolkas av en betraktare som ett samhällskritiskt verk. Det hjälper inte hur mycket konstnären själv basunerar ut att denna bild av en tussilago skall ses just som en tussilago och inget annat.

Här uppstår genast ett demokratiskt (och administrativt) problem. Vem skall avgöra vilket konstverk som skall anses vara icke-problematiserande? Och utifrån vilka kriterier? Om inte konstnären själv kan garantera sitt verks icke-problematiserande status, hur skall man i så fall få reda på dennes intention? Jag låter frågorna hänga i luften. 

Frågan om den provocerande konsten lämnar jag tillsvidare därhän. Jag tror ni kan lista ut hur jag skulle resonera när det gäller den.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, skuggbudgeten, kulturbudgeten, kulturpolitik, sverigedemokraterna, sd, politik

Kampen om Kulturen (myten om -68)

I mitt förra inlägg skissade jag en snabb bild av hur Alliansen under den senaste mandatperioden försökt att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik på ideologisk grund, och hur det påverkade valutgången. I det här inlägget tänkte jag titta närmre på ett av de ideologiska tankespår som förekommit i debatten.

Myten om -68

I de kulturpolitiska debatter som förts på bloggar och i media återkommer ständigt argumentet från högerhåll att dagens kulturpolitik är en skapelse av Socialdemokratin och den revolutionära vänstern, och att dagens ”kulturelit” alltsedan 1968 är en bastion för denna vänster.

Markus Uvell, vd på Timbro uttrycker detta på ett intressant sätt i en artikel på DN Debatt den 31/10 2010. Uvell skriver att han ser ”slentrianmässiga vänsterperspektiv” av ”tankefigurer, retorik och prioriteringar ... hos många journalister, hos personer inom kulturlivet och i den akademiska världen”. Detta, menar Uvell, har orsakats av Socialdemokraternas långa maktinnehav, och skall ses som en anpassning till maktens intressen därför att det är ”kortsiktigt gynnsamt för karriären.”

Det stora problemet med hans analys av kultur-sverige är att den är i grunden föråldrad, för att inte säga rent felaktig. Jag är benägen att hålla med Åsa Lindeborg när hon i Aftonbladet den 19/2 2009, skriver att ”det är i sammanhanget en tragikomisk absurditet, att både högern och vänstern inbillar sig att alla som sysslar med kultur är vänster. ... I själva verket är kulturlivet påfallande apolitiskt och många kulturarbetare lika ointresserade av politik som de lokalpolitiker som nu ska ta hand om ”kulturportföljerna” är ointresserade av eller okunniga om kultur.”

Jag skulle säga att denna ”apolitiskhet” handlar om att vägra att definiera sig som konstnär utifrån tydliga politiskt ideologiska skiljelinjer. Detta innebär att de politiska partierna från hela det politiska spektrat har svårt att förstå vem som är dess allierade inom t.ex. kulturvärlden.

Jag antar att många liberala/konservativa politisker och opinionsbildare håller så envist fast vid ”myten om -68” därför att den erbjuder en tydlig, och trygg, ideologisk konfliktyta, där man slipper omaket att försöka överbrygga de språkliga skillnader som visar sig i detta ”apolitiska”. Men, och jag tror att Alliansens berörda politiker också förstått detta, politiska beslut skulle kunna bli rent bisarra om de baseras på denna myt, vilket i sin tur kan leda till att en politiskt slumrande kulturvärld plötsligt mobiliserar mot dem (precis som kulturvärlden nu mobiliserar mot Sverigedemokraterna).

Inbrytningar

Uvells slutsats är att det finns ”ett stort behov av att göra inbrytningar i dessa miljöer, att vädra ut gamla föreställningar och stödja personer och idéer som utmanar koncensus (sic)”.Den kanske allra viktigaste politiska uppgiften de kommande fyra åren är ”att bygga riktigt breda borgerliga allianser, innefattande även denna typ av samhällsområden. ... Partipolitik och budgetbalans i all ära, men den stora fördelen med Socialdemokraternas historiska nederlag är att det öppnar upp för en mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. Rätt utnyttjad kommer denna öppning att kunna resultera i inte bara en borgerlig politik utan på sikt också i ett allt mer borgerligt samhälle, på djupet. Det arbetet kan nu börja på allvar.”

Just sådana ”inbryningar” har Alliansen ägnat sig åt under den senaste mandatperioden, men man har trots allt genomfört dom med ganska varsam hand. Kanske skall man läsa Uvells debattinlägg som en uppmaning till Alliansregeringen radikalisera sin kultur- och mediepolitik.

De flesta analyser jag läst av Socialdemokraternas kris har kommit att handla om ekonomi, välfärd och jobb. Man får inte får glömma kulturfrågorna i det utvärderingsarbetet. De kanske inte drar stora väljargrupper till partiet men om man lägger sig platt för offensiven från höger och inte förnyar sin kulturpolitiska agenda så riskerar man att förlora kampen om de ”mjuka” frågor som handlar om t.ex. folkbildning, psykiskt välmående, kritiskt tänkande och kreativa processer.

Andra bloggare om: konst, kultur, kulturpolitik, kulturutredningen, sverigedemokraterna, alliansen, moderaterna, kulturdebatt, verklighetens folk, göran hägglund, kristdemokraterna, timbro