Om problemet med att gifta bort de ovilliga

 Det ständiga kravet på kulturvärlden att inkludera ”vanliga människor” har i dag återigen luftats, men denna gång på allra högsta nivå, nämligen i radio, och av kulturministern själv.(alternativ länk)

Det handlar återigen om kulturbudgeten och om näringslivets inställning till kulturvärlden. Det framgår inte av intervjun vad som dryftats innan ministerns uttalande, men låt mig gissa att det handlar om den ständigt återkommande frågan om svårigheterna med näringslivs-sponsring.

Ministern menar att: ”näringslivet kanske inte alltid känner sig bekväma med kulturens frågor”, och att: ”det är lättare [för näringslivet] att närma sig idrotten dels för att man kanske inte får kritiska frågor ...... när det däremot handlar om kultur så blir det många gånger helt andra frågor, och kanske inte alltid heller applåder.” (applåder?)

Hon fortsätter: ”Jag skulle inte säga att det finns en kulturfientlighet, för det finns en stor nyfikenhet på kulturen, men det finns en rädsla för kulturen”.

Ministern avslutar med att hon gärna vill se att ”många, som inte bara företräder kulturen, utan kanske också arbetar på redaktionerna, ... skulle ha en mer inkluderande hållning när man också diskuterar, recenserar kultur, och försöker få fler att känna att det här är nånting gäller oss. Många gånger så skriver man om kultur, rapporterar om kultur på ett sätt som gör att människor inte känner sig delaktiga, och det tror jag är en del i hela den här komplexa frågan”

Och jag, jag försöker att lyssna på henne och förstå vad det är hon säger, utan att låta frustrationen få grassera fritt i min tunna kropp. Jag försöker förstå Alliansens frustration; de vill ju så gärna gifta ihop (eller snarare gifta bort) näringslivet och kulturen, ändå är detta brudpar så oerhört motvilligt till hela arrangemanget.

Näringslivet vill inte ha kulturens kritiska potential och kulturen vill inte ha näringslivets okritiska strömlinjeformning. Dessutom pratar bruden och brudgummen helt olika språk, och har helt olika ekonomiska förutsättningar. Brudgummen är dessutom egentligen kär i naturvetenskapen och bruden har sedan länge prasslat med humaniora.

Här framstår Lena Adelsohn Liljeroth snarast som brudgummens frustrerade mor. Hon vill förvisso, av någon outgrundlig anledning gifta ihop de två, men lägger hela ansvaret för det ömsesidiga ointresset på bruden. Bruden måste ändra attityd, bli mer pedagogisk och salongsfähig. Hon (ursäkta könsbestämningen, den är bara till för tydlighetens skull) måste sluta vara så kritisk och sluta att klaga på sin ekonomi. Av brudgummen kräver hon däremot intet (troligen eftersom denne kommer att dra in stålarna). Möjligen bannar hon honom då och då för hans bristande intresse för sin blivande gemål.

Liknelsen kanske haltar något, men det jag vill säga är att om ointresset från näringslivet nu är så stort, varför måste man prompt försöka få konsten att anpassa sig till näringslivets intressen? Varför måste man ensidigt kräva att konstens företrädare blir mer pedagogiska (läs också Martin Aagaards försök till kulturellt barnspråk)?

Man kan förstås säga att denna partiskhet har att göra med ekonomi att göra, men jag skulle tillägga att på ett ideologiskt plan handlar det också om konservatismens vurm för allt som har med industrialism, storskalighet, naturvetenskap och ekonomi att göra. Kort sagt: man accepterar bruden, därför att man av olika skäl måste, men inte mer än så. Det är därför kanske inte konstigt om bruden då och då blir less och förbannad.

Läs mer:
Måns Hirschfeldt skriver i en replik att: "det pedagogiska uppdrag som kulturministern hänvisar till, det handlar inte om att kratta manegen för ett kulturskrajset näringsliv." Spot on!
Karin Olsson i Expressen lovar skicka sina artiklar på remiss 
Björn Wiman på DN påpekar att det är anmärkningsvärt att Lena Adelsohn Liljeroth finner det lämpligt att offentligt vädra några åsikter om svensk journalistik överhuvudtaget.


Andra bloggare om konst, kultur, kulurpolitik, näringsliv, lena adelsson liljeroth, sponsring, kultursponsring

Art and politics – two reports

Det kommer inte att höra till vanligheterna att jag publicerar inlägg på engelska. Detta inlägg är ett undantag.

In 2010 I was invited to participate in a couple of seminars, talks and meetings, which examined the role of the artist in a political context. Reports from two of these were recently published and are available online.

The Folke Bernadotte Academy arranged three very interesting seminars in cooperation with Vox Pacis and Sensus in 2010, which examined how art and culture could contribute to conflict resolution processes. It included culture producers, academics and professionals with experience from diplomacy and conflict resolution. I participated in two sessions and held a short introduction to my project The Polynational War Memorial on the third occassion. A report from the seminars have been published in a brochure that can be downloaded here. (in Swedish)

The store and gallery for contemporary jewelry in Stockholm - Platina - recently published a summary from the talks held in connection with the exhibition I care a lot. This jury selected exhibition was an attempt to examine the connection between politics and contemporary jewelry with focus on the situation in the Middle East and a series of seminars were held during the exhibition. Read the summary at the klimt02 community blog. (in English)

Den utom-institutionella politiskt-symboliska konstkategorin

De senaste årens debatter kring konsten – eller snarare, kring vissa specifika konstnärer – tycks ha skapat (eller i alla fall synliggjort) en helt egen, utom-institutionell kategori inom konsten. Jag menar att det är en kategori därför att den här gruppen konstnärer jämförs med varandra, av personer som inte är involverade i konstens traditionella institutioner (som museer, gallerier, konst-tidskrifter m.m.), och som inte tycks vara intresserade av konstens tradtionella diskurser.

Kategorin har på sätt och vis skapats utanför den traditionella konstvärldens domäner, och inte i första hand av konstnärerna själva, eller av konstvärldens aktörer (gallerister, curatorer m.fl). Den har snarare formerats ur ändlösa nyhetscykler och dess betydelse förstärkts av politiska debattörer som försöker att utnyttja uppmärksamheten för politiskt-ideologiska syften.

Konstnärerna i den här kategorin verkar i högsta grad inom de traditionella institutionerna och kulturella sektorerna, men deras konst har nått en bredare, allmänintresserad publik som värderar den utifrån dess politiska slagkraft och ideologiska symbolik. Jag kan bara spekulera i om det är precis vad dessa konstnärer velat uppnå, och det är en annan diskussion som jag tänker lämna därhän.

Det som är viktigt att komma ihåg är att deras konst värderas utifrån helt olika premisser av den utom-institutionella, politiskt inriktade publiken, jämfört med den traditionella konstvärldens aktörer. Därför är blir det svårt att hävda att meriter i den ena kategorin per automatik bör räknas som en merit i den andra (1), eller att jämföra kvalitén och skickligheten i den politiska slagkraften i ett verk med andra kvalitetskriterier (2).

Uppmärksamheten kring de senaste årens ”konst-affärer” kan förstås tolkas på många olika sätt. Många skulle säkert hävda att företeelsen inte är särskilt ny, andra att den förstärks av de sociala mediernas möjligheter och genomslagskraft. Själv skulle jag vilja påstå att ett tidigare ganska outforskat ”allmänintressant” verksamhetsfält för konstnärer har gjorts synligt, och att konstnärer inte längre kan räkna med att ha en undanskymd plats i det offentliga liv som pågår utanför konstvärlden.

1) Se t.ex. Dror Feiler om Vilks-debatten eller Marianne Lindberg de Geer om Modernautställningen

2) Se Siewert Öholm om Elisabeth Ohlson Wallin

konst, politik, kultur

Problemet med den problematiserande konsten

Det kommer tyvärr att behöva skrivas en del självklarheter på den här bloggen. I alla fall sådant som kommer att uppfattas som självklarheter för en del av mina konstnärskollegor. Den som vill läsa om de senaste utställningarna eller det senaste skvallret om Biennal-tillsättningar kommer nog tyvärr att bli gruvligt besviken. Bloggen kommer att handla om konsten ur ett politiskt perspektiv. Alltså inte politisk konst (även om det kanske smyger sig in ett och annat exempel på sådan) utan konst som den används i det politiska livet, i kulturpolitiken och som politiskt slagträ.

Med detta sagt vill jag leverera dagens (eventuella) självklarhet: "ingen konst är enbart problematiserande men all konst kan problematiseras.”

Anledningen till självklarheten är att Sverigedemokraternas första skuggbudget. I den vill man skära rejält i stödet till den ”moderna samtidskulturen”, vilket bl.a omfattar sparåtgärder för t.ex. Moderna Museet. Till SvD säger Mattias Karlsson, SD:s kulturpolitiske talesman i riksdagens kulturutskott att ”konst som enbart är provokativ eller enbart problematiserar får gärna finnas, men vi vill inte ge stöd.” Det är framgår inte om han menar att just Moderna Museet visar sådan konst, men annars är budskapet tydligt. Det som är synd för Mattias Karlsson är att den konst han syftar på inte finns.

Vad jag menar med detta är att det inte finns någon konst som är enbart problematiserande. All konst är däremot i någon mån också problematiserande. Jag skulle säga att gestaltningens tolkningsprocess (som förstås ser olika ut beroende på vilken typ av konst vi avser) i sig är ett slags problematiserande. Nu tror jag att Karlsson kanske menar något annat, men vad är höljt i dunkel. Troligen syftar han på kultur- och samhällskritisk konst, men inte ens en sådan konst kan sägas vara enbart problematiserande eftersom den kan ha en massa andra kvaliteer bortom den kritiska berättelsen. Det är inte ens säkert att konstnären själv förstår, eller vill bejaka, sitt verks kritiska potential. Vill vi veta detta säkert måste vi fråga konstnären om dennes intention.

Däremot kan all konst problematiseras av betraktaren av ett konstverk. Även den till synes mest banala akvarell av en tussilago kan tolkas av en betraktare som ett samhällskritiskt verk. Det hjälper inte hur mycket konstnären själv basunerar ut att denna bild av en tussilago skall ses just som en tussilago och inget annat.

Här uppstår genast ett demokratiskt (och administrativt) problem. Vem skall avgöra vilket konstverk som skall anses vara icke-problematiserande? Och utifrån vilka kriterier? Om inte konstnären själv kan garantera sitt verks icke-problematiserande status, hur skall man i så fall få reda på dennes intention? Jag låter frågorna hänga i luften. 

Frågan om den provocerande konsten lämnar jag tillsvidare därhän. Jag tror ni kan lista ut hur jag skulle resonera när det gäller den.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, skuggbudgeten, kulturbudgeten, kulturpolitik, sverigedemokraterna, sd, politik

Kampen om Kulturen (myten om -68)

I mitt förra inlägg skissade jag en snabb bild av hur Alliansen under den senaste mandatperioden försökt att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik på ideologisk grund, och hur det påverkade valutgången. I det här inlägget tänkte jag titta närmre på ett av de ideologiska tankespår som förekommit i debatten.

Myten om -68

I de kulturpolitiska debatter som förts på bloggar och i media återkommer ständigt argumentet från högerhåll att dagens kulturpolitik är en skapelse av Socialdemokratin och den revolutionära vänstern, och att dagens ”kulturelit” alltsedan 1968 är en bastion för denna vänster.

Markus Uvell, vd på Timbro uttrycker detta på ett intressant sätt i en artikel på DN Debatt den 31/10 2010. Uvell skriver att han ser ”slentrianmässiga vänsterperspektiv” av ”tankefigurer, retorik och prioriteringar ... hos många journalister, hos personer inom kulturlivet och i den akademiska världen”. Detta, menar Uvell, har orsakats av Socialdemokraternas långa maktinnehav, och skall ses som en anpassning till maktens intressen därför att det är ”kortsiktigt gynnsamt för karriären.”

Det stora problemet med hans analys av kultur-sverige är att den är i grunden föråldrad, för att inte säga rent felaktig. Jag är benägen att hålla med Åsa Lindeborg när hon i Aftonbladet den 19/2 2009, skriver att ”det är i sammanhanget en tragikomisk absurditet, att både högern och vänstern inbillar sig att alla som sysslar med kultur är vänster. ... I själva verket är kulturlivet påfallande apolitiskt och många kulturarbetare lika ointresserade av politik som de lokalpolitiker som nu ska ta hand om ”kulturportföljerna” är ointresserade av eller okunniga om kultur.”

Jag skulle säga att denna ”apolitiskhet” handlar om att vägra att definiera sig som konstnär utifrån tydliga politiskt ideologiska skiljelinjer. Detta innebär att de politiska partierna från hela det politiska spektrat har svårt att förstå vem som är dess allierade inom t.ex. kulturvärlden.

Jag antar att många liberala/konservativa politisker och opinionsbildare håller så envist fast vid ”myten om -68” därför att den erbjuder en tydlig, och trygg, ideologisk konfliktyta, där man slipper omaket att försöka överbrygga de språkliga skillnader som visar sig i detta ”apolitiska”. Men, och jag tror att Alliansens berörda politiker också förstått detta, politiska beslut skulle kunna bli rent bisarra om de baseras på denna myt, vilket i sin tur kan leda till att en politiskt slumrande kulturvärld plötsligt mobiliserar mot dem (precis som kulturvärlden nu mobiliserar mot Sverigedemokraterna).

Inbrytningar

Uvells slutsats är att det finns ”ett stort behov av att göra inbrytningar i dessa miljöer, att vädra ut gamla föreställningar och stödja personer och idéer som utmanar koncensus (sic)”.Den kanske allra viktigaste politiska uppgiften de kommande fyra åren är ”att bygga riktigt breda borgerliga allianser, innefattande även denna typ av samhällsområden. ... Partipolitik och budgetbalans i all ära, men den stora fördelen med Socialdemokraternas historiska nederlag är att det öppnar upp för en mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. Rätt utnyttjad kommer denna öppning att kunna resultera i inte bara en borgerlig politik utan på sikt också i ett allt mer borgerligt samhälle, på djupet. Det arbetet kan nu börja på allvar.”

Just sådana ”inbryningar” har Alliansen ägnat sig åt under den senaste mandatperioden, men man har trots allt genomfört dom med ganska varsam hand. Kanske skall man läsa Uvells debattinlägg som en uppmaning till Alliansregeringen radikalisera sin kultur- och mediepolitik.

De flesta analyser jag läst av Socialdemokraternas kris har kommit att handla om ekonomi, välfärd och jobb. Man får inte får glömma kulturfrågorna i det utvärderingsarbetet. De kanske inte drar stora väljargrupper till partiet men om man lägger sig platt för offensiven från höger och inte förnyar sin kulturpolitiska agenda så riskerar man att förlora kampen om de ”mjuka” frågor som handlar om t.ex. folkbildning, psykiskt välmående, kritiskt tänkande och kreativa processer.

Andra bloggare om: konst, kultur, kulturpolitik, kulturutredningen, sverigedemokraterna, alliansen, moderaterna, kulturdebatt, verklighetens folk, göran hägglund, kristdemokraterna, timbro

Kampen om kulturen (1)

Den intensiva eftervalsanalysen och diskussionen om Socialdemokraternas kris har handlat om nästan allt utom en enda sak: kulturpolitiken. Det är synd, för jag skulle vilja påstå att den hade en ovanligt stor betydelse för utgången i höstens riksdagsval.

Jag menar inte att kulturpolitiken hade en framträdande roll i själva valrörelsen (den var i princip helt frånvarande), eller att den på något sätt skulle ha varit prioriterad av väljarna (inte alls, om man får tro media). Men jag menar däremot att den, som ideologisk fråga, fick ett ovanligt stort genomslag i mellanvalsperiodens debatter om kulturpolitiken och konsten, och att genomslaget var frukten av en offensiv från Alliansen och dess allierade under den förra mandatperioden med målet att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik i en konservativ/liberal riktning.

När FP presenterade sitt förslag till en kulturkanon sommaren 2006 kunde man ana början på en ny konfliktyta mellan höger och vänster, och den nytillträdda regeringen väntade inte länge med att dra igång den stora offensiven efter valsegern samma höst. I februari 2007 presenterade Moderaterna sin kulturpolitiska programförklaring med det talande namnet ”Kulturen 2.0”, och i juni samma år gav Regeringen sina direktiv till den första svenska kulturutredningen på 33 år med en lång och intensiv debatt som följd.

Näringslivets tankesmedjor med Timbro i spetsen hakade snabbt på för att försöka formulera innehållet i en ny liberal/konservativ kulturpolitik. I januari 2008 gav Timbro ut rapporten ”Kulturskymning inställd” som i oktober samma år följdes av ”Kulturförvandling observerad” av Carl Rudbeck. Framför allt i den senare formuleras en rad idéer, förslag och argument för en liberal kulturpolitik med radikala inslag som återkommer i många kulturpolitiska debatter och utspel under det kommande två åren.

Med argumenten vässade och klara var ringen i högsta grad krattad för politisk strid när Kulturutredningen presenterade sitt betänkande i januari 2009. Att den sedan skulle växa till en tornado kan Alliansen tacka konsten för. I den mediehysteri och debatt som följde på Anna Odells aktion på Liljeholmsbron den 21 januari, och NUG:s framträdande på konstmässan Market, fick man en nästan osannolik draghjälp i den kulturpolitiska debatt som kom att vara i månader.

Under hösten försökte Göran Hägglund att slå mynt av allt detta genom att ställa ”verklighetens folk” (ett begrepp som han lanserade under Almedalsveckan) mot en ”radikal elit” i en debattartikel i DN den 17 september 2009. Datumet för debattartikeln var väl vald - dagen efter överlämnade Allians-regeringen sin kulturproposition - ”Tid för kultur” - till Riksdagen (som baserades på Kulturutdredningens förslag).

När valet närmade sig hösten 2010 hade debatterna kring kulturpolitiken klingat av och valkampanjens slutskede var den i princip helt frånvarande. Kulturen blev aldrig den valfråga som Mona Sahlin hävdade att hon ville göra den till. Oppositionen kunde (eller ville) aldrig bemöta Alliansens offensiv på ett effektivt sätt.

Det parti som jag tror vann mest på Alliansens kulturpolitiska arbete i valet var Sverigedemokraterna. För SD är nämligen kulturpolitiken helt central som en ideologisk följeslagare till frågan om minskad invandring. I konstdebatterna har deras anhängare tagit alla chanser att föra fram extrema kulturpolitiska åsikter och de har i flera fall inte tvekat att försöka att göra andra partiers utspel, som t.ex. ”verklighetens folk”, till sina för att få draghjälp av de etablerade partierna.

Jag menar att man måste se Alliansens offensiv på kulturens område som en ideologisk strid med Socialdemokraterna i första hand. Man har redan lyckats med konststycket att ta över många av deras välfärdspolitiska argument, medan däremot kulturen ses som en av de sista bastionerna för socialdemokratin. Det är en strid som är baserad på en ganska svag analys av kulturvärlden inställning till politik. Om just detta kommer mitt nästa inlägg att handla.

Läsvärda artiklar på samma tema:
Håkan A Bengtsson - Arena

Andra bloggare om: konst, kultur, kulturpolitik, kulturutredningen, sverigedemokraterna, alliansen, moderaterna, kulturdebatt, verklighetens folk, göran hägglund, kristdemokraterna, timbro

It's just another weblog, stupid!

Jag är osäker på om det verkligen behövs en blogg till i det här landet och jag har verkligen tvekat länge inför om jag bör späda på det hav av åsikter och informations-fragment som överflödar mig redan i dag. Det enklaste hade väl varit att helt låta bli om det inte hade varit så att kulturen de senaste åren blivit ett slagfält för politiska strider och konsten ett slags stridsyxa som ivrigt svingas av människor som tyvärr inte alltid har alla fakta i kanoten och av propagandister vars svårsmältheter alltför ofta får stå oemotsagda. Tanken är med andra ord att jag delvis skall använda den här bloggen för att bemöta propaganda och fördomar om konsten, men den kommer också att bli en plats där jag kan breda ut mig i frågor som rör kultur, konst och kritik. Jag kommer säkert också att skriva om sådant som är relevant för mina konstprojekt. Kort sagt: allt som inte riktigt ryms i min andra blogg Makt som metafysik och mätbar enhet. Bloggen är förstås under uppbyggnad och listor på andra relevanta bloggar m.m. kommer att fyllas på så småningom.

Välkommen till #konstpol!


Några pågående diskussioner:
Axess-bloggen - om uppropet i AB
Kalle P - om Modernautställningen och konstnärlig forskning